Lust, vilja och rädslor.

Började skriva detta inlägg en tidig morgon för två dagar sen. Moder jord bjöd på ännu en fin soluppgång och jag hade precis kommit till insikt med varför jag inte riktigt kunnat skriva ett nytt inlägg på ett tag.


Att bo på våning 8 har sina fördelar.


Jag har så mycket jag vill skriva. Så mycket att det nästan gjort det omöjligt för mig att börja. Jag vill dela med mig, jag vill prata om hur man kan hjälpa sig själv och andra. På ett lättsamt sätt. Psykiskt ohälsa och allt som hör till måste få lagom med plats i våra liv. Vi ska absolut inte gömma den i källaren men vi ska inte heller placera den som en prydnad på vår farstukvist.


Jag behöver känna att det finns tillfällen där det går att skratta åt det, dra ett lite opassande skämt i stil med "att det är ju bättre nu för jag ligger alla fall inte i fosterställning och gråter efter jag ätit godis " för att vid ett annat tillfälle bara få vara ledsen. Det är högt och lågt, precis som livet. Och så måste det få vara.


Har flera gånger senaste tiden tänkt att nu ska jag skriva ett inlägg. Men fastnat lite i " om man inte på börjar något kan man inte misslyckas träsket." Blir fortfarande skiträdd när jag publicerar ett inlägg som innehåller delar av mitt inre. Och under tiden jag skriver så tvivlar jag och när jag väl publicerat ett inlägg stänger jag ofta av notiser och kollar inte på inlägget eller sociala medier relaterat till det på minst en halv dag. Måste smälta det likt en tung måltid. ( Tänk er tre ronder tacos med extra allt. ) Brukar tom försöka publicera sent på kvällen för att bara kunna gå och lägga mig direkt. Men efter det känner jag mig stolt och det är som ett ännu ett litet hål inom mig har läkt. Eller att jag vunnit ännu lite styrka. Men nu på senaste tiden har jag tänkt mycket på allt jag INTE gjort eller gör pga rädsla. Rädsla för att tappa ansiktet, misslyckas eller behöva ta ansvar. Listan kan göras lång. Så trevande, väldigt trevande har jag senaste månaden försökt hitta min röst och mitt mod. När jag egentligen känner en längtan efter att bara vara jag och låta det vara nog. Och dagarna där jag är nog blir fler och fler. Likt kärleken mot mig själv blir finare och djupare.


En acceptans att kunna älska vissa delar samt nöja sig med att bara tolerera andra. För kommer nog aldrig älska sidan av mig som tappar bort 5 vänster vantar per år samt lägger nycklarna på olika ställen hela tiden...

Övar dagligen på att våga säga vad jag känner, uttrycka vilja och följa min lust. Och just det, att följa min lust har varit svårast för mig. För att jag är irriterande kontrollerad. Inrutad i att jag måste pumpa gym fem gånger i veckan eller äta på ett visst sätt och att hålla rutiner. Jag är alldeles för bra på att hålla i rutiner. Att vara strikt kommer naturligt för mig. Jag är den där jobbiga människan som kan avstå från saker utan ansträngning, eller bara tar en bit istället för hela påsen. Det kommer naturligt. Jag tänker inte på det. Jag är så kontrollerad att jag måste gå i terapi för det. Jag menar va faaan. Varför måste allt blir så extremt ? Om någon har en förklaring får man gärna presentera denna.


I ett land där ordet lagom är heligt är jag så långt i från lagom ibland.

Och det sätter käppar i hjulet för mig när jag ska skriva. Tänk om det inte känns perfekt? Vem försöker jag lura, det sätter käppar i hjulet över allt i mitt liv.


Men ibland är jag modig och då blir jag stolt över mig själv efteråt. Men det varar inte för evigt. Det är som en muskel som måste tränas för att växa.


Så jag övar på att vara modig.

Modig och ärlig mot mig själv.


Sammanfattningsvis kan man säga att jag haft en bra period med stora insikter blandat med framgång och bakslag. Är även fem veckor in i inställning av medicin för min ADHD. Känns fortfarande konstigt att uttala och skriva att jag har ADHD. Men det är lite av en utmaning för mig. Landa i diagnosen, insikter och nya förutsättningar. Medicinen funkar bättre än jag kunnat tänka mig. Vågar inte tro på det. Kommer skriva mer om medicineringen framöver men är mitt i inställningen samt att det är så nytt och det har påverkat mig mycket. Behöver smälta, ta till mig och fundera lite till innan jag kan sätta ord på detta.


Men det finaste jag tar med mig från senaste tiden är att haft förmånen att ha många öppna, ärliga och innerliga samtal med gamla och nya vänner. Samtal där ämnen som kärlek, skam, avundsjuka, glädje, personlig utveckling och drömmar fått ta plats. Samtal som har utvecklat mig som person och gett mig en ordentlig push i rätt riktning. Det värmer mitt hjärta och inre ordentligt att jag fått upp kontakten med en vän från förr. Detta samtidigt som jag fått en ny vän som på kort tid tagit en självklar plats i mitt hjärta och gett mig så mycket. Jag ser något vackert i att gamla och nya relationer utvecklas sida vid sida och förgyller min tillvaro!


För att dra till med något riktigt klyschigt, jag känner förändringens vindar.

Dock ska jag säga att i i mitt liv kommer de som arga stormbyar växlat med en liten bris då och då.


Detta inlägg blev längre än jag tänkt. Planerade även att avsluta med ett recept jag vill dela med mig av samt en uppdatering av hur det går med kolonilotten. Men vet ni vad ? Det får vänta.


Detta inlägg är skapat för min skull, för att jag behövde skriva det. Trotsa min skrivkramp som snarare är skrivrädsla. Vara ännu lite mer ärlig och denna gång våga publicera ett inlägg på eftermiddagen en helt vanlig onsdag.


Tack till er som läser och hejar på mig! Och tack till er som välkomnar min konst in i era hem.

Uppdaterat med några nya verk här om man vill slå en titt.


Två dagar och åtta timmar senare är det dags att avsluta detta inlägg. Denna gång är det mulet , jag ligger i sängen med datorn på magen och återhämtar mig. Block och pennor utspritt runt mig ifall jag får feeling. Här ska jag stanna en stund, för att jag har lust.


Vad gjorde du senast för dig själv bara för att du hade lust för det ?


Tacksam och nervös. ♥