Hjälp till självhjälp och playbook konceptet.

Dagarna går långsamt men ändå så fort i min lilla bubbla.

Denna lilla bubbla bestående av att arbeta 50%, träna, rita lite och torka av diskbänken 234 gånger per dag. Det är alla fall så det känns.


Jag ska vara helt ärlig. Mitt mående och jag har tagit rätt mycket stryk senaste tiden. Är inte helt och hållet säker på varför och vilka faktorer som spelat in i försämringen. Men vad jag vet är att det är segt virke i denna tant. Har nu fått backa tillbaka, skala av och tagit åtgärder som jag vet har fungerat tidigare. Och detta kommer från någon pretto bok jag lyssnat på inom ämnet psykisk ohälsa. Jag tror att det är bra att lyssna och läsa. Att utbilda sig själv. Men här kommer ett stort jävla MEN!


Min upplevelse av att läsa och lyssna på böcker inom "självhjälp" är att de är skrivna av personer som nu är ute på andra sidan av en läkningsprocess och vill nu dela med sig av vad som fungerat för dem och hur jävla fabulöst det är. Och jag förstår att man känner sig helt frälst och inte vill något annat än att få omgivningen att få upp ögonen för vad man vill dela. Precis som att jag önskar att det jag skriver och delar med mig av kan hjälpa någon annan. Inspirera till att fortsätta kämpa och priotera sitt egna mående. Eller hjälpa en anhörig/vän få en djupare förståelse. Missförstå mig rätt, det är ju fantastiskt. Men när man tar sig an en sådan bok är man oftast inte i den frälsta fasen.


Man är kanske mer i försöker-hålla-näsan-över-ytan fasen.

Och där är man skör och att då försöka sig ta åt sig av alla kloka råd och verktyg som presenteras blir lätt överväldigande. För mig alla fall. Så jag bestämde mig ganska snabbt för att jag tänker fan plocka russinen ur kakan. ( i bemärkelsen att man gillar russin, såklart.) Jag sväljer aldrig ett helt koncept. jag lyssnar, inspireras och tar det som känns motiverande och passande för mig i stunden. Så man kan säga att verktygen i min verktygslåda är inköpta i olika butiker och justerade efter behov. ( Wow, det var inte en imponerande liknelse, jag borde skämmas lite.) Det jag vill komma till är att one size doesn´t fit all och det är okej att bara slicka av grädden på semlan. Åter till vad jag lärde mig av prettoboken.


Jag lärde mig att jag behöver en playbook. Detta kanske låter lite simpelt men att på ett papper eller i anteckningsbok skriva ner åtgärder som fungerar när the shit hits the fan. The go to grejerna som gör dig lugn och rotar dig igen. För mig är det att promenera i naturen, aktivt jobba med att göra en sak i taget samt priotera mitt inre mående. Exakt vad detta kan innebära specas då i min playbook.


- Gör en god kopp kaffe och drick den i lugn och ro.

- Lugn promenad utan deadlines

- Yoga och andas medvetet.

- Hör av dig till en vän som du kan ha en varmt och innerligt samtal med.

- Laga din favorit mat.

- Skriv dagbok

- Lägg patiens med en riktig kortlek.

- Använd oracle korten

- Skapa ett kreativt utrymme och låt skapandet flöda

- Gör något bra för någon annan.

-Var ärlig mot dig själv och andra med hur du mår.

- Upprepa för dig själv att det är okej att be om hjälp.



Bild från en av mina lugna promenader.


Ja ni fattar grejen, så när ångest, hysteri, utmattning och livet kommer ifatt mig kan jag alltid läsa i min playbook och välja ut något att börja med. Och en bra grej leder till nästa bra grej osv. Jaa positivt momentum och sån bra skit.


Och känner man sig modig kan man även skriva ner åtgärder ur ett anhörig perspektiv. För att sedan dela med sig av sin playbook till sin partner eller en nära vän. Så dina närmsta vet och förstår hur du vill och behöver bli bemött när livet serverar dig en bajsmacka eller två.

Det skadar aldrig att ha en plan B. Speciellt inte när man lever med en npf-diagnos har jag märkt.

Day 1


Annars då?

Överlevt första dagen med centralstimulerande och är spänd på vad det kan ge.


Nu ska jag krama min fina sambo och somna i soffan.


Tacksam och medicinerad ♥️