En modig person är inte fri från rädslor, de bara utmanar dem en i taget och gråter en skvätt.

Igår publicerade jag information på facebook som länkade in folk till min instagram samt denna blogg. I flera dagar velade jag över detta beslut, rådfrågade vänner och grubblade på om jag var modig nog tills jag varken visste ut eller in. Varför kan man undra , är det verkligen en stor sak ?


När jag insåg att jag hade en ätstörning och att mitt flöde i sociala medier inte gjorde något för att förbättra min tillvaro stängde jag ner det. För så vitt jag vet ska man inte får ångest i två dygn av att någon har sprungit 1 mil "recovery run" i ett tempo du aldrig kommit upp i. Jag kunde inte glädjas åt personen i fråga och jag kände mig misslyckad. Jag menar är det ens någon idé att jag tränar? Jag hade under tiden min ätstörning utvecklades glömt bort att jag gillar träning för det gör mig lugn, rensar min skalle och lämnar en go känsla i kroppen. Statistik, siffror, tempo och allt annat var ju egentligen sekundärt. Träningen har fungerat som en självmedicinering mot min hyperaktivitet och popcorn-hjärna.

Men helt plötsligt fann jag mig i ett läge där träningen aldrig var kul för jag kunde aldrig bli bra nog. Bra nog enligt vem ?

Jag var livrädd för att bli sjuk för då kunde jag inte träna, kunde jag inte träna kunde jag inte ju äta som jag ville ? Och oron och ångesten som min inre hyperaktivitet orsakade behövde ju kontrolleras via träning. De destruktiva tankarna tog fart och saktade inte ner för ens det var försent. Samtidigt kom pandemin, restriktioner och en känsla av att tappa all kontroll smög sig på. Och att tappa kontrollen gör mig absolut livrädd. Jag blir illamående av tanken. Så jag kontrollerade det jag kunde, mat och träning. Slaviskt.


Jag tappade bort mig själv totalt i tankarna kring detta. Jag var bra om inte grym på att optimera kosten och min självdisciplin skall vi inte ens nämna. Den har bara gjort mer skada än nytta senaste året. Jag gick hellre utan mat än att "äta ute" och stressen som kom när jag inte kunde äta optimalt eller på optimala tider kvävde mig. Men det var här jag fick min bekräftelse, jag presterade and then some. Det är beroende. Doc blir man inte ett dugg starkare och att frysa suger. Läkaren på mottagning som skulle göra min utredning hade månadssamtal med mig i slutat av sommaren 2020 och då kunde jag inte hålla mot. Jag berätta allt. Turen var med mig och jag fick en plats för psykoterapi. Exponeringsträning och samtal startade upp min recovery. Är verkligen inte i hamn men på väg.


Ovanstående bild föreställer en person som precis tränat för hon ville och det var skoj!



Så för att återgå till ämnet. ( Ovanstående utläggning var dock nödvändig för att skapa förståelse. Föreställ er mig le och rycka på axlarna.) När jag skaffade mig en ny instagram var jag väldigt selektiv med vilka jag följde och jag lyssnade in på vilken påverkan det hade på mig. Jag var ärlig i mina inlägg men anonym. Ärlig för jag behövde vara det för min egen skull. Efter en månad la jag anonymiteten på hyllan. ( Inte utan en ångestattack eller tre.) Snabbspola fram till nu är jag allt annat än anonym. Men en av mina återkommande grubblerier är vad min familj och vänner ska tycka om att jag är så ärlig. Att känna och tänka att man är en belastning eller påverkar någon negativt är en så toxic grej för mig. Det slukar mig, tuggar sönder mig och spottar ut mig i diket. Så när jag landade i att jag ville dela via facebook och att fler skall läsa kunde jag inte förmå mig att göra det för att jag var rädd för att min familj och mina vänner skulle skämmas över mig. Vem tror jag att jag är ?


Suck och stön.


Men jag vågade. Och till alla er som gillat, kommenterat och skickat privata meddelande med fina egna berättelser och heja rop: Jag hör er, känner ert stöd och tackar ödmjukast. Ni gör det lättare och jag önskar till alla er som har liknande utmaningar all hjälp, förståelse och värme i världen. Jag hade tur att hamna på en mottagning som tar hand om hela mig på ett grymt sätt. Och det finns människor som ger mig villkorslöst stöd 24/7!


Och hör av er, ja jag menar det. Genom att hjälpa andra hjälper man sig själv läka. Det finns möjligheter via kontaktformulär här på mariaohrling.se att skriva anonymt om man vill. Kan jag hjälpa en ynka liten gnutta så vill jag göra det.


Tacksam och rörd ♥