En käftsmäll med känslor

Gått snart tre dagar sen jag fick min ADHD diagnos. Likt en bergodalbana har min känslor varit överallt och ingenstans. Det kliar i kroppen efter att få landa och gå vidare. Har försökt vara snäll mot mig själv och låta mig känna det jag gör och inte klandra mig själv för att jag

inte känner något alls ibland.





Tänker inte på det hela tiden men när det gör entré i min hjärna är det som en käftsmäll. Så var tredje timme och gärna vid olämpliga tillfällen är det som att någon ger mig en käftsmäll med känslor. Senast på gymmet. Mellan set 2-3 av någon brutal magövning sköljs jag över med en lättnad. En lättnad över att detta var mitt "fack". Har spenderat snart 36 år med att aldrig och då menar jag aldrig känna mig hemma någonstans. Jag har fått KBT, medicinering och mycket mer under större delen av mitt vuxna liv utan att riktigt förstå varför. Och min största rädsla med utredningen var att man skulle landa i att detta inte heller är mitt fack. Att jag, den jag är än en gång bara inte får plats eller platsar i ett sammanhang. Och jag vet att man ska älska sig själv, sina knasigheter och allt som hör till men jag är bara människa. Och när man inte förstår eller orkar med sig själv är det svårt att stå emot behovet av att känna samhörighet.


Men det vågar man ju inte säga för man ska ju älska sig själv, stå stadigt i skorna och inte bry sig om vad andra tycker.

Så där sitter jag på ett kallt gymgolv och fulgråter över att ha fått en modell som passar mig. Jag plockade upp mig själv från golvet och in i omklädningsrummet där jag sedan får arga blickar för jag är snorig OCH på gymmet. #pandemiproblem


Jag tänker inte skämmas för detta längre, för att jag inte är en av de som står stadigt i sin identitet och sitt mående. Men det är såklart mitt mål. Att bit för bit läka relationen till mig själv. Att varje dag öva på att lyssna på mig själv och vad jag behöver tills det blir naturligt.



Tacksam och för tillfället relativt lugn ♥