Dagen D(iagnos)


06:40

Varit vaken strax över två timmar. Det känns så udda att sitta här hemma och veta att klockan 14:00 idag kan jag eventuellt få en diagnos , en förklaringsmodell för varför mina 36 år i livet har givit mig de erfarenheter, ärr och minnen som jag bär på. Mycket smärta men även en stor del glädje.

I samtal med andra kring detta får jag känslan av att det inte är så allvarligt. Håller god min, ler och nickar. Men inombords. Jag är livrädd ändå ut i fingerspetsarna.

Vad är jag rädd för ?

Att inte få en diagnos. Ser framför mig hur de tittar på mig och säger : Skärp dig du är nog bara lite känslig. Sen får jag även denna gång hantera mitt lilla kaos till liv själv utan hjälpmedel. Jag har försökt göra det själv i 36 år snart och jag kan inte påstå att jag varit framgångsrik i området.


08:25 Precis hemkommen från gymmet. Försökte träna bort nervositeten jag känner inför eftermiddagens möte med psykologen. Det fungerade en stund. Skönaste delen av träningen var efteråt när jag kom in till det väldigt tysta omklädningsrummet och bara satt där i 10 minuter. Ibland eller snarare ofta när jag kommer till platser som är ovanligt tysta blir jag sittande. Tystnad är njutbart.


Hade en insikt under passet. Jag har en stor dag framför mig. En lång, lite smärtsam och stressig dag. Jag har fullt upp i hjärnan med att hantera alla inkommande tankar och känslor för vad som komma skall. Och mina tankar rullade iväg till min sambo som ligger hemma och är lite sjuk. (Inte corona, känns som det måste förtydligas i alla sammanhang nu för tiden.) Börjar tänka på om jag måste hjälpa honom, erbjuda mitt villkorslösa stöd och kärlek. Ta hand om honom och fråga efter hans behov. Andra tanken är att jag inte orkar och jag fylls direkt med skam och skuld. Otillräcklig. I vems ögon ? Han har inte bett mig, han förväntar sig inget. Jag stannar upp, sitter med känslan en stund. Riktigt marinerar den i min älskade men plågade hjärna och kommer fram till följande:


Just idag är jag prio ett för mig själv. Högst upp på listan står det var snäll mot dig själv, acceptera alla känslor och ge dig själv tid. Denna dag är viktigast för mig inte alla andra.
Det är okej att för en ynka liten dag säga till en närstående, vän, partner eller what ever att just idag måste jag vara prio ett för mig själv.

Har inte gjort detta än såklart för det hade ju varit för drömmigt. Lite skam bubblar fortfarande i tårna och förhoppningsvis har det släppt tills jag kommit ur duschen.


12:00 Klipptid hos en kompis och fantastiskt person. Fick två timmar av hjärtliga skratt, värmande samtal och en mer välputsad frilla. Kunde inte bett om en bättre uppladdning. Lämnade salongen med en känsla av att inte vara ensam och tacksam för att få ha så fint folk i mitt liv. För ibland måste man sätta sig ner och skämta om allt elända så det inte får ta för stor plats i livet.


14:00

Slår mig ner face to face med psykologen som ansvarat över min utredning, Han förklarar att vi skall gå igenom utredningen och resultaten. Tog ca tre minuter innan mina tårar började rulla. Sen gjorde de det under hela besöket. Känslor som inte gick att definera, som fortfarande inte går att definera.


"Vi har ställt diagnosen ADHD på dig."

Min vanligtvis överaktiva och välfyllda hjärna blir helt blank. Psykologen undrar hur det känns. Kan inte svara, kan fortfarande inte svara. Läst om andra som fått diagnos och känt lättnad och aha-upplevelser. Och jag känner inget ?

Sambon möter upp mig och går med mig hem. Väl hemma möts jag av blommor.♥


22.27

Jag har sen dess gråtit mängder. Det sköljer över mig, okontrollerbart ledsen för en anledning som inte går att förklara eller ens börja sätta fingret på. Ifrågasätter, hörde jag fel? Jag har nog inte ADHD , tolkade säkert återkopplingen fel. Men jag är anmäld till en ADHD-grupp och blev uppmanad att läsa på inne på https://attention.se/

Trots detta kan jag inte riktigt tro på det. Vill se det i skrift.


Hoppas du som orkat läsa detta inlägg förstår att det finns, glädje, ironi, känslor och sorg i detta inlägg. Att det är nyanserat och jag älskar fan livet trots att det är uppförsbacke, svinhalt och motvind på samma gång.


Tacksam och tjutfärdig ♥