Att leva i otakt.


"Det har bara varit korta stunder som solen tittat fram senaste dagarna men det gör mig inget. Har aldrig påverkats negativt av de mörker som följer med vissa av våra årstider. Nu startar ju ändå min favoritdel på året. När det skarpa solljuset försvinner och allt bäddas in i dovare toner känns allt mindre synligt och naket. Det finns någon form av trygghet i det gråa och blurriga. Trygghet och stabilitet. För mig är våren och sommaren som en lek som många älskar men jag aldrig lär mig bemästra. Det blir liksom svårare att vara jag då.

Just nu skaver livet lite mindre, luften är lite lättare att andas och tempot är lugnare.

Och sen när löven byter färg då blir det fan bara bättre."


Ovanstående text skrev för några dagar sen när det var mulet och regn konstant. Nu är den blåa himlen och solen tillbaka. Även om det är riktigt svalt och härligt på morgonen. Men skiftet i mig var direkt. Lite skav, lite stress och känslan av att alla man såg gjorde allt i sin makt att ta vara på “sista sommardagarna”. Jag hatar inte sommaren och allt som den för med sig. Även om det onekligen verkar så. Vi har bara inte lärt oss leva med varandra ännu sommaren och jag. Det är lite av ett pågående projekt. Jag önskar att det inte störde mig så mycket. Att jag kunde omfamna faktumet. Men jag påverkas av allas längtan till värme. Jag påverkas av nedstämdheten som sveper över många i min omgivning. Och det är då jag känner att jag lever i otakt. Jag ifrågasätter aldrig någon varför de älskar sommaren eller gör långa utlägg över hur höst och vinter är mycket bättre. För att jag tänker att det är deras tankar, känslor och åsikter. Att det inte handlar om att någon skall övertyga den andra om vilken årstid som är bäst.



Mycket varma drycker i snygga muggar man älskar gör livet i otakt lite bättre.


Men ändå hamnar jag ofta i lägen där jag kommer på mig själv att försvara min rätt att gilla höst och vinter. Min rätt att gilla vad jag gillar helt enkelt. Jag kanske tänker på det mer för att jag generellt är känslig för att just känna mig ifrågasatt. ( I´m working on it !) Men jag tycker ändå att det finns en lärdom i detta. För det är inte bara i samtal om årstider vi ( och då menar jag mig själv också, detta är ett träligt jäkla beteendemönster. ) gärna hasplar ur oss: Men VA! Hur kan du tycka det ?!


En känsloyttring så vardaglig. Men jag hör och jag ser i så många diskussioner hur somliga påverkas mer eller mindre av detta. Hur fina samtal förvandlas till mer tävling om vem som kan vara mest övertygande. Att kunna samtala med människor och få nya perspektiv känns som något värdefullt som man ska ta vara på. Jag tänker att man inte är så mottaglig för nya perspektiv när man är upptagen med att försvara och förklara en gammal sanning som man levt med hela sitt liv.


Är den bästa vägen alltid den närmaste?

Eller kan den bästa vägen vara den du uppskattar mest ?

Ibland tar jag en längre väg ner till stan för den är trevligare att gå.

Bäst för stunden.


Leker med tanken att det finns nyanser i rätt och fel. Och den nyansen är känslor och njutning. I samtal med en väldigt speciell vän berörde vi att man ser många delar av livet så svartvitt. Man är antingen bra eller dålig. Inne eller ute.


Detta har jag tänkt på sen dess. Där av ovanstående utläggning. Jag vet att man ska vara stark och känna tillit till sig själv och inte påverkas av vad andra tycker och känner. Men det är väl ändå mänskligt att vilja känna gemenskap och acceptans. Allt detta kanske låter lite idylliskt och drömlikt. Som något man bara säger.


Men för varje dag som går och för varje person jag möter i min vardag eller i min behandling blir det bara tydligare för mig att det är just det vi säger som spelar roll. Tro mig jag kommer nog inte sluta på ren rutin ifrågasätta människor som gillar koriander. Men jag ska försöka låta människor runt omkring mig få ha sin njutning och sina egenheter i fred.