1-årsjubileum och en hyllning till självmedicinering.

I början av juli var det ett år sen jag blev sjukskriven. Idag är en sådan dag där det känns som jag varit sjukskriven i 2-3 år. Det känns som en lång och utdragen process som jag gång på gång misslyckas med. Vissa dagar känns det som det bara var en månad sen och jag står på darriga ben och försöker bena ut hur fan man undviker att stressa.


Men många dagar känns det som att för att bli frisk behöver man acceptera, anpassa, undvika, vila, sätta gränser och typ samtidigt sälja sin själ. Jag raljerar, jag vet. Fast även om allt jag nämnde ovan är bra grejer att göra (Kanske inte delen om att sälja sin själ.) är det inte alltid rätt medicin. Det har tagit nästan ett helt år att lära mig vad som är rätt medicin för mig och jag lär mig fortfarande.

För att min kropp skall kunna vila måste min hjärna först komma till ro.

Det går inte separera dessa faktorer för mig. Det måste vara i balans med varandra. Alla fall majoriteten av tiden. Att inse detta satt långt inne. Tror till och med att det inte på riktigt sjönk in för ens jag skrev det precis nu. Att trötta ut kroppen är den enkla uppgiften. Så det jag främst lärt mig under detta är är vad som ger min hjärna och även mitt hjärta ro.



Här följer någon form av hyllning till en av de mest effektiva medicinerna för just mig!


Att vara kreativ


Det är min ögonsten, min filmprins och ibland livets mening. Här är det lätt. Här känner jag inget motstånd i kroppen eller knoppen. Det jag alltid gjort mest är att rita, måla och skriva. Men när det kommer till kreativitet vill jag göra och testa allt. Och jag har testat så mycket olika saker och allt har givit mig någon form av glädje och ro. Allt från att måla, anlägga trädgård, tillverka smycken, sy, färga tyg med mat, knyta armband, betong, snickeri, binda buketter osv. Listan är minst sagt lång och längre ska den bli.


Men att måla och rita kommer alltid vara min första och största kärlek.

Har länge grubblat över att jag inte kan nischa mig. Att jag aldrig landar i en identitet när det kommer till att vara kreativ. Tills jag rätt nyligen landade i att svårigheten att nischa mig ligger i att jag inte vill begränsa mig. För det har jag gjort tillräckligt mycket i alla andra områden av livet. Att här får det inte finnas utrymme för “ vad ska folk tro tankar” och annan skit. Jag vill inte skita ner den delen av mitt liv där jag faktiskt inte känner att jag kan misslyckas.


You can't fail when it comes to being creative.


Och den sista pusselbiten som bara bekräftade min känsla och insikt var när jag och min far var iväg på äventyr och vi träffade en gammal bekant till honom. Dessa män 70+ småpratade om krämpor, gamla vänner och roliga saker de gjort när de var unga. Bara det gör mig varm i själen och lite rörd. Såna ögonblick är fina. Jag hoppas jag med har såna ögonblick med gamla bekanta om 30 år. Men fokus på pusselbiten…


Hur som helst så ledde deras samtal in på ett spår som resulterade i att mina kära far (Som förövrigt är mitt största fan och alltid hejar på mina kreativa projekt ) berättade att jag målar och har mig. Vännen lyser upp och frågar vad jag gör för kreativt. Jag ger mitt vanliga trevande svar där jag inte vill måla in mig i något hörn (höhö) utan säger att jag målar men inte vill begränsa mig så jag jobbar även med lite andra former av kreativitet som att gjuta i betong. Vännen ler och säger sen att han själv gjutit några krukor i betong. Sedan tittar han upp på mig och säger meningen : “ Man har ju alltid varit lite av en tusenkonstnär. “


Tusenkonstnär, ett förskönat sätt att säga mångsysslare. Men jag gillar det. Äsch jag älskar det. Vet inte om det var sättet han sa det på eller det något vardagliga men så fina ögonblick som gjorde att jag tog det till mig. Jag har inga problem med att vara en stolt och nyfiken tusenkonstnär!




Kommer ni ihåg för i tiden när man fortfarande fick hem en fysisk telefonkatalog ?

Vet att att jag alltid letade upp min morfar för jag tyckte att det var så fint skrivet.

Öhrling Henry, sadelmakare


Om det här hade varit för över 10 år sedan hade jag kommit undan med Öhrling Maria, tusenkonstnär tror ni ? 😄


Men älskade morfar...

Kan till och med varit sadelmakarmästare det stod i telefonkatalogen, det står alla fall på hans gravsten. Han var en mästare på många sätt och en stor del av min kärlek till hantverk kommer från honom. Han hade en egen verkstad i källaren. Där man fick lära sig sy förhand i läder. Det är ett slitstarkt material och det krävdes tålamod och teknik. I sin verkstad var han tillfreds. Och så även jag.


Så nu händer det grejer. Mitt största projekt hittills är satt till verket. Tidigare i somras fick min kolonilott namnet Växtverket. Det var min kära vän Erik “ papa bear” Granberg som kom med förslaget som ledde fram till namnet växtverket. Och för en vecka sedan började renovering av vad vi i familjen kallar “hundhuset” . Namnet kommer INTE från att min far fick sova där när frugan var arg på honom även om de onekligen låter så. Utan det har varit hundburar med tillhörande rastgård från den tiden far födde upp hundar.


Så om några veckor eller förhoppningsvis så snart som möjligt ska Kolonilotten Växtverket byta namn till Ateljé Växtverket.




En plats likt min morfars verkstad, där jag kan vara tillfreds och tanka energi.

Och kanske i framtiden inspirera andra att finna ro.


Tacksam idag med.